Spann-Karin Del 4(5) "Kolare eller Hemmansägare"

Det hade nu gått 20 år sedan första striden med bruket om äganderätten till Spannbyn ägt rum. En process som Jan och hans far förlorade. Nu fortsatte Jans kamp för äganderätten till Spannbyn, men med Karin vid sin sida. 

Tillslut kom dagen då saken äntligen skulle prövas. Ett hinder fanns dock att övervinna, hur skulle Jan kunna föra sin talan i häradsrätten om han samtidigt var tvungen att arbeta? Skulle han få ledigt av patron på bruket?

När Jan förklarade dilemmat för Karin och tveksamheten att föra sin talan i rätten rämnade marken under Karin.

- Blir du hemma Jan har vi ingen chans!
- Men Karin vi kan inte riskera hus och hem, tänk om jag trotsar Patron och går till rätten i morgon och jag förlorar? Vi har ju nu i alla fall ett hem, detta är ju bättre än inget alls Karin.

Den natten sov inte Karin många timmar. Vankande av och an i stugans kök klurade Karin fram en lösning som skulle kunna fungera, bara Jan vågade lita på henne och Guds rättvisa.

Vid frukosten förklarade Karin sin plan med stor tillförsikt, för Jan

- Låt mig föra din talan i rätten Jan.
- Du är från dina sinnen Karin!!!

Saken var denna. På Karin och Jans tid hade kvinnan ingen rätt att föra sin egen talan och än mindre en mans.  Faktum är att kvinnor i princip aldrig blev ”myndiga”. Rösträtt hade de inte och kyrkolagen stiftade att ”kvinnan tige i församlingen”, vilket hade långt mycket mer omfattande innebörd än att hon inte fick tala öppet i församlingen.

Men ingen regel utan undantag och det var undantaget Karin funnit under nattens långa timmar. En man kunde tillfälligt ge sin hustru rätt att tala i sak. Lite som att i sak göra henne myndig. Det hände inte ofta och tillhörde ovanligheterna.

En kvinna som blev änka till en Bergsman eller Brukspatron blev myndig och kunde driva verksamheten vidare själv. Men så fort hon gifte om sig förlorade hon den rätten och med giftemålet blev hon åter omyndig. Det var därför inte ovanligt att änkor till sådana män aldrig gifte om sig, utan förblev "myndiga änkor".

Jan bestämde sig för att låta Karin, vars kunskap och klokhet han aktade högt, föra hans talan.

- Gå då och för min talan Karin och må Gud vara med dig, du lär behöva det.

Till Norrbärke häradsrätt gick så Karin kallad Spann-Karin av socknens folk. Med torparsedeln i tryggt förvar i kjortelfickan kommer hon till häradsrätten för att föra sin mans talan mot bruket. Förhandlingarna gick stundom heta, Johan S Wulff som förde talan åt brukets nye Arrendator Anders Wetterdal, kallade Karin för Kärandes trätgiriga kärring. Men till slut kom stunden då Karin skulle bevisa att Spannbyns rättmätige ägare var Jan.

- Herr Domare,  här är beviset på vår rätt att hävda att Spannbyn är vårt.

Karin räcker domaren torparsedeln, vilken han givetvis redan sett en avskrift ifrån. Domaren tar pappret med en skeptisk och ogillande min.

- Det här pappret är ju nästintill oläsligt och  således mycket tvivelaktigt som bevis.

Karin tar tillbaka torparsedeln.

- Herr Domare tillåt mig att läsa dess innehåll för rätten.

Karin börjar så att läsa, efter att domaren om än motvilligt, gett sitt medgivande till detta.

- Vi Gustaf II Adolf med Guds nåde Vendels, Götes och Svearikes konung att efter denne brefv visare Anders Simonsson d. 3 april 1615, hafver med rätt begynna ett torp på Kronens egendom: benämnd Kittzlingsberget i Norrbärkia socken liggandes, så hafve vi gunstlingen efterlåtet att han det behålla och må bruka må dock med sådana villkor och för ord…

Domaren ser bekymrad ut när Johan S Wulff reser sig och avbryter Karin.

- Herr Domare det kärandes ombud läser är ett gammalt nästintill oläsbart pergament, vars äkthet är att betvivla. Det går inte att sätta lit till. Det bevisar inte äganderätten. Vi har ett kontrakt undertecknat av Jan Andersson och hans framlidne far Anders Ersson. Kontraktet bevisar att Nyfors bruk är ägare till det 1:8 dels hemmanet på Kittzlingsberg benämnt Spannbyn.

Wulff sätter sig nöjd ned, men Karin fortsätter att läsa.

- … är detta torp på 6 års frihet och försäkran om en evärdlig klanderlös besittning för barn och efterkommande arvingar………

Nu avbryter Domaren Karin, som bekymrat tystnar.

- Kvinna sitt ner och och var nu tyst! Hon må förstå att ett sådant gammalt pergament inte går att sätta lit till.

Adenalinet rusade fram i Karins ådror, aldrig ifrågasattes Brukets, minst lika gamla, torparsedel då de tvingade av Jan och hans far hemmanet! Vad var detta prat om ett för gammalt pergament?! Karin visste att Patron och Domaren var bekanta, men aldrig att hon tänkte finna sig i att rätten skulle döma till brukets fördel, bara för att de var bekanta! Detta kunde inta vara Guds rättvisa!

Karin tar modigt till orda.

- Herr Domare. Det synes mig som om förbindelserna mellan Eder och Bruket äro allt för intima.

Precis när Karin tog sats för att fortsätta, flyger utformligen häradsrättens domare upp ur stolen så att den slår i golvet bakom honom och vrålar ilsket åt Karin:

- VET HUUUUT KÄRRING! Tror hon att jag tar mutor?!

Karin och alla närvarande ryggade tillbaka för Domarens häftiga och plötsliga utfall.
Men, Karin var inte bara välförberedd i sak, utan även i vad lagen sa om vad man kunde dömas för. Hon svarade rappt domaren med citat hämtat direkt ur lagboken.

-  Herr Domare, "Man pliktar inte för tanken"

Man kunde inte dömas för vad man tänkte bara för vad man gjort i handling och sagt i ord, och Karin hade ju inte sagt att Domaren tog mutor.

Detta utspel till trots lyckades Karin genom sitt mod och sina noggranna förberedelser övertyga rätten om att torparsedeln var giltigt och att Jan rätteligen var ägare till Spannbyn. Rättens beslut kom, Jan hade vunnit!

Bruket tänkte dock inte ge sig så lätt. De tänkte inte förlora en rättvist där en kolares trätgiriga kärring förde hans talan. De överklagade till Lagmansrätten, motsvarande dagens Länsrätt i Stora kopparberget (Falun). Även där förde Karin sin älskade Jans talan! Även Lagmansrätten dömde till Jans fördel. Bruket som inte tänkte ge efter, överklagade då till Svea Hovrätt i Stockholm. Hovrätten tyckte dock att hela ärendet var en märklig historia som var illa berett och återremitterade ärendet och till slut hamnade ärendet åter hos Norrbärke häradsrätt. En segsliten rättstvist mellan Bruket och Jan, där Karin förde talan för sin man, var ett faktum.

Även om Karin var påläst och väl förberedd räckte det inte. Häradsrätten som bara ett par år tidigare dömt till Jans fördel, ändrade nu sitt beslut.  Jan svarade med Karins hjälp med att överklaga till Lagmansrätten precis som Bruket gjort när ärendet inte gick deras väg. Lagmansrätten stod fast vid sin tidigare dom, till Jans fördel. Bruket överklagade nu åter till Svea hovrätt, som nu beslutade att ta upp saken till prövning.

Karin förstod att allt nu stod på spel. Om nu Svea hovrätt dömde till Brukets fördel skulle gården och hemmanet för alltid vara förlorad! Det fanns bara en enda person som hade makt att påverka rättens beslut, Kungen!

Karin fattade mod och efter Jans samtycke bad hon om audiens hos Kungligt majestet för att få framföra sin sak.

Men skulle Kungen hörsamma hennes vädjan?

I morgon torsdag kommer så upplösningen på denna berättelse del 5 " Upprättelse eller armod "