Året är nu 1822 och på den svenska tronen sitter Karl XIV Johan, Jean Baptiste Bernadotte. Sveriges första monark av ätten Bernadotte. Karl XIV Johan, hade bara suttit på den svenska tronen i några år och talade ingen svenska. Hans valspråk var: - Folkets kärlek min belöning -Så kom då dagen som Karin väntat på, dagen då det slutgiltigt skulle avgöras vem som ägde Spannbyn, stunden hon så länge väntat på med hopp och tillit till att lagens långa arm skulle skipa den rättvisa som kunde ge Jan hemmanet åter.
Den kungliga huvudstaden Stockholm bredde ut sig framför Karin. Aldrig hade hon sett ett sådant myller av människor.Med torparsedeln i tryggt förvar stiger så Catharina Abrahamsdotter kallad Spann-Karin från Norrbärke socken i Södra Dalarna in på Stockholms slott en sommardag 1822.
På skakiga ben och med ett hjärta som slog så bröstkorgen kunde brista, träder hon fram inför Kungen. Karl XIV nickar mot henne med uppmaning att framföra sin sak.
Karin börjar, men måste harkla sig då rösten sviker av nervositet. Kungen lyssnar först avvaktande, efter att Karin berättat en stund och svarat på någon enstaka fråga, höjer Kungen handen för att tysta henne,
- Ma vielle! Mais vous avez raison! Rentrez chez vous. Ma réponse arrivera quand j´avais eu le temps d’écrier au juge et votre curé
Tolken som står vid kungens sida översätter så Karin kan förstå,
- Ers Majestät säger att ni har rätt och rätt skall ni få! Gå ni hem svaret kommer då Ers Majestät hinner skriva till Bruket, Häradsdomare och eder Kyrkoherde.
Känslan var nästan overklig för Karin, hade hon hört rätt, bara några få minuter och 27 års kamp var över! Karin niger djupt och bedyrar sin tacksamhet innan hon blir visad ut ur salen.
När Karin precis kommer ut på slottsgården hör hon hennes namn skalla, bakom henne kommer en man och befaller henne tillbaka, kungen hade mer att säga.
På skakiga ben och med en klump i magen går Karin samma väg tillbaka. Vad hade hänt? Hade Kungen ändrat sig? Skulle han nu ge med sig och döma annorlunda? Varför, vad hade hänt på bara några minuter som föranledde detta, tankarna rusade genom Karins huvud. Karin frågade nervöst marskalken om det var så att Kungen ändrat sig, men han svarade inte. När hon åter står på skälvande ben framför Kungen tar han till orda,
- Vous avez fait un acte d’un vrai homme……
Tolken översätter återigen kungens ord för Karin,
- Ers majestät är imponerad av ert mod och förstånd och säger att ni gjort en karlagärning!
Kungen går fram till Karin och tar av henne hucklet, hovmarskalken räcker kungen en hög cylinderhatt. Samtidigt som Karl XIV Johan sätter hatten på Karins huvud säger han;
- …et pour ca vous devez porter un chapeau d’un homme.
Tolken översätter raskt orden för Karin,
- …och för denna gärning och detta mod skall du få rätten att bära karlahatt.
Detta var i sanning en annorlunda gest av Kungen.
Innan jag själv visste bättre, undrade jag vem som glömt ge Karl XIV de små pillren den morgonen, eller om han bara gjorde sig lustig över Karin. Men vet ni, vad kungen egentligen gjorde var att han gav Karin samma rättigheter som en man. Alltså rätten att inte tiga i församlingen, och han sa med ”karlahatten” som symbol till alla män; behandla denna kvinna med samma respekt som allt annat manfolk, för er Regent och Kung gör så och befaller er nu att göra likaledes.
Karin torkar glädjetårarna med sjalen när hon på skälvande ben för andra gången lämnade slottet.
När Karin kliver ut genom den tunga dörren till slottet ser hon en man som håller tömmarna till ett ekipage bestående av en häst och trilla. Han räcker tömmarna till Karin och önskar henne en lycklig återfärd till Bergslagen och Dalarnas djupa skogar.
Kungen såg så till att hon slapp gå de dryga 30 milen hem och han försåg henne dessutom med proviant för färden. Hästen och trillan? Ja den fick hon behålla som personlig gåva från Kungen. Det är inte svårt att föreställa sig den överväldiga glädje och lycka som Karin måste ha känt. Nu var det nog en kudde fuktig av glädjetårar som Karin somnade på de närmsta nätterna.
27 år av envis kamp mot överheten hade nu slutligen gett hennes egen Jan hemmanet åter. Spannbyn var för alltid deras. Från den dagen stod åter Hemmansägare Jan Andersson att läsa i husförhörslängderna, borta var för alltid epitetet kolare.
Hemma på Spannbyn väntades det oroligt, hur hade det gått för Karin, var hon välbehållen och vad hade Kungen sagt.
Jan och Barnen väntar med spänning på att Karin skulle komma hem. När hon väl kommer körande upp på gårdsplanen med häst och trilla och det går uppför alla vad som hänt, utbryter tumult, glädjen vet sig inga gränser!
Karin säger med tårar i ögonen
- Jan det är ditt eget hemman igen.
Jan lägger armen runt Karins axlar när han själv med gråten i halsen säger
- Karin, det är VÅRT hemman igen!
När Karin och Jan nästa söndag åkte i trillan till högmässan, bar Spann-Karin stolt hatten hon fått av Kungen. När Jan och Karin ställde hästen i kyskstallet var det med dubbel stolthet De var inte bara hemmansägare, hästen och trillan var ju dessutom en personlig gåva från självaste Kungen, minsann!
Kungen hade hållit sitt löfte och skrivit till Brukspatron, Häradsdomare och Kyrkoherde. När Karin så klev in i kyrkan fick hon och Jan yttrligare upprättelse av oväntat slag. Som sig brukar skulle de just sätta sig längst bak i kyrkan, tillsammans med de andra arbetarna,när Kyrkoherden som just fått syn på Karin och Jan skyndande emot dem.
- Hejda sig Chatarina Abrahamsdotter! Kom fram….. Enligt kungligt Majestät Karl XIV Johans befallning har reserverad plats tilldelats dig här på främre bänk i kyrkan för alla dina levnadsdagar.
Socknens förnämsta damer som satt på platserna längst fram i kyrkan fick vackert flytta sig för Spann-Karin.
Så gick det alltså till när Chatarina ”Karin” Abrahamsdotter, av socknens folk kallad Spann-Karin, vann rätten till Spannbyn åter till sin älskade Jan och rätten att själv bära karlahatt, och fick sin reserverade plats på de förnämstas bänk i kyrkan.
Fram till för några år sedan fanns Spann-Karins plats kvar i Norrbärrke kyrka, men tyvärr tog man bort den bänkraden då man bestämde sig för att dopfunten skulle placeras just där.
Spann-Karin vann hemmanet Spannbyn åter efter 27 års kamp, något som med all rätt berättas i bygden närhelst tillfälle ges! Myten och verkligheten om Spann-Karins kamp och seger kommer med all sannolikhet att berättas långt efter att vi som idag lever gått ur tiden.
I stunder av "modfälldhet", brukar jag tänka på Spann-Karin, hennes mod och förtröstan på att Gud skulle hjälpa henne och Jan i deras kamp för sanning och rättvisa. Vi har alla våra strider att utkämpa i vår vardag, stora som små. Med denna berättelse vill jag så i Juletid ge dig en liten hälsning av uppmuntran, ge inte upp, ha mod och förtrösta på att det tillslut kommer att lösa sig.
Tack för att du följt mig i denna annorlunda julberättelse!
Från Spann-Karins hembygd önskar jag dig en Riktigt God och Fridfull Jul!
Ann-Kristin