Tiden går och dagar blir till veckor som blir till månader och utan att man riktigt hinner med så har månader blivit till år, så även för Karin och Jan.
Jans far, Anders, går ur tiden och Karin sätter igång att storstäda i det som varit svärfaderns kammare. Även om sorgen efter en kär familjemedlem är tung, så finns behovet av varje litet utrymme i stugan, nu när familjen välsignat växer. Karin rensar byrån som Anders haft i sin kammare, och där i botten i en av lådorna får hon syn på vad som ser ut som ett gammalt gulnat pappersark, färdig att slängas i spisen, men först läser hon nyfiket vad som står på pappret. När det går upp för Karin vad hon håller i sin hand väller känslorna fram och hon blir tvungen att sätta sig ned.
Den eftemiddagen när Jan kommer hem från skogen, sätter han sig som alla andra dagar vid bordet i stugans kök. Karin som kört ut barnen för att få prata ostört med Jan, serverar soppan som vanligt. Jan ser på Karin, hennes min säger honom att något inte är som det brukar. Karin sätter sig mittemot Jan och lägger det gamla pappersarket på bordet. Jan slutar att äta och tittar frågande först på pappret och sedan på sin hustru med höjda ögonbryn.
- Titta vad jag hittade i dag Jan!, Läs!
Jan måste trott att Karin helt tappat förståndet, aldrig har hon bett honom läsa något, han kunde ju inte! Även om Karin lärt honom lite, var detta långt över hans förmåga att tyda.
- Jan hör här.
Karin börjar läsa vad som stod på det gamla pappersarket.
- Vi Gustaf II Adolf med Guds nåde Vendels, Götes och Svearikes konung att efter denne brefv visare Anders Simonsson d.3 april 1615, hafver med rätt begynna ett torp på Kronens egendom: benämnd Kittzlingsberget i Norrbärkia socken liggandes, så hafve vi gunstlingen efterlåtet att han det behålla och må bruka må dock…
När Karin tystnat tittar Jan åter förvånat på Karin sedan på pappret, skeden glider ur hans hand när det går upp för honom vad Karin faktiskt läst.
Tankarna rusar nu säkerligen runt i Jans huvud. Är det torparsedeln Karin håller i sin hand, så är det ju beviset på att Spannbyn aldrig blivit sålt och att Jan fortfarande ägde sitt hemman. Då kunde ju uppenbarligen inte Torparsedeln Eneström hävdat som kvitto vid köp av Spannbyn stämma!
Karin tittar på Jan och säger orden han inte ens vågar tänka.
- Jan, du är hemmansägare! Tänk att du aldrig kommer att måsta göra ett dagsverken som kolare åt bruket igen!
1814 stämmer Jan bruket och ärendet skall prövas i Häradsrätten i Norrbärke.
Jan och Karin förstod att det inte skulle bli lätt att få rätt mot bruket. Till skillnad från sin man kunde Karin både läsa och skriva. Karin gav sig i kast med att samla all fakta som gick att uppringa, säkerligen med faderns hjälp som i många år varit lagman i Norrbärke Häradsrätten. I domsprotokollen står att läsa att Karin trots att hon var kvinna hade förståndets gåvor?! Hmmm….
Det dröjde dock till 1815 innan saken kom att prövas.
Under tiden letar Karin rätt på hundra år gamla handlingar och dokument som kunde bringa klarhet i vad som egentligen hänt, och vilket hemman bruket egentligen köpt. Allt som kunde klarlägga äganderättsförhållandena till Spannbyn. Det här gör Karin i en tid då teknik som telefoner, fax, internet, mikrofilmer, lokaltrafik, bilar som för oss är så självklara inte fanns. I en tid då kvinnan dessutom inte var myndig, då hon var underlägsen allt i samhället. En tid då lagen faktiskt sa "Kvinnan tige i församlingen" vilket innebar att kvinnan inte hade några rättigheter överhuvudtaget att göra sin röst hörd i samhället.
Men så kom till sist dagen då Jan skulle få för sin talan. Jan blev kallad till Häradsrätten... men skulle patron på bruket ge honom ledigt utan vidare, för att driva en process emot dem.
I morgon onsdag fortsätter berättelsen med del 4 "Hemmansägare eller Kolare"