Spann-Karin Del 2(5) "Glädje och sorg på Kittzlingsberget"

Gustav den II Adolf ger varje svedjebrukare en torparsedel i vilket det står att de äger rätt att ha sin stuga och att bruka marken runtomkring. Den så viktiga torparsedeln kan liknas lite vid vår tids lagfart. Med tiden lugnar allt ner sig  uppe i Bergslagens skogar. Var och en arbetar och sköter sitt, det dröjer inte länge förren motsättningarna faller i glömska. Faller i glömska gör även innebörden i brevet förfäderna en gång fick. Torpasedeln är inget annat än en gammal gulnad pappersbit.

I 1700 talets Europa behövs alltmer stångjärn. Det svenska stångjärnet har nästintill en monopolställning på den europeiska marknaden. Det är en blomstringstid av aldrig skådat format för det svenskproducerade stångjärnet.

Det ena bruket efter det andra etablerar sig nu som ett pärlband längs vattendragen i skogarna. Det är främst adeln och de rika som äger bruken. All denna produktion av järn kräver mer arbetskraft och gigantiska massor av träkol. En kolåtgång som gör skogen allt värdefullare för dem som producerar järn. Det dröjer inte länge förrän kampen om skogen och finnättlingarnas hemman börjar. Bruken behöver mer skog till kolet och mer arbetskraft till att framställa den. Finnarnas tradition av att använda svedjebruk har nu förbjudits, och då de höglänta skogsmarkerna inte är lämpade för traditionellt jordbruk, får de allt svårare att klara sig.

Det var svåra tider för de självägande finnbönder som inte hade sin torparsedlar bevarade och kunde bevisa sin äganderätt för patroner och överhet. De som inte klarade detta och inte frivilligt ställde sig till brukens förfogande och började göra dagsverken som kolare, blev ställda inför häradsrätten. Vägrade de ändå, blev de tvångsvräkta och fick tomhänta gå från hus och hem.

Uppe på det som sedan 1500-talet benämns som Kittzlingsberget i Norrbärke socken. Gifter sig 1793 finnättlingen och hemmansägare Anders Erssons son, Jan Andersson från Spannbyn med Chatarina Abrahamsdotter från granngården Söndagsbyn.

Det närliggande bruket Nyfors, som tillhörde Malingsbo bruk, arrenderades av den hårdföre patronen Ludvig von Eneström. Eneström behövde inte bara mer skog för kolet utan även billig arbetskraft till att kola. Han ansåg att Spannbyns hemman med fin och välskött skog tillhörde bruket, genom ett förvärv gjort långt före hans tid. Vid köpet hade dåvarande bruksägaren Marcus Kock d.y. fått den såkallade torparsedeln på Spannbyn som kvitto. 


En dag knackade det på dörren uppe på Spannbyn. Det var brukets förvaltare som kommit för att delge Jan och hans far, att bruket nu ämnade konfiskera hela gården med tillhörande mark. Detta skulle innebära att allt utom lösöre tillföll bruket djur, mark fähus, uthus, stuga, skog  ja ALLT gick förlorat.


Jans far Anders kunde inte finna torparsedeln som utfärdats 1615 av Gustav II Adolf till den första nedsättaren på Spannbyn. Var det verkligen så att det var Spannbyns torparsedel bruket hade sedan 100 år tillbaka? Var Spannbyn sålt till bruket utan att Jan och hans far Anders visste om det? Jan och hans far gjorde envist motstånd. Men utan torparsedeln kunde de inte bevisa sin rätt. 1795 hade Eneström påtryckningar blivit så hårda att Jan och hans far enligt häradsrättens dom och beslut, inte hade något annat val än att skriva på ett kontrakt som gjorde Nyfors bruk till Spannbyns ägare. Jan och hans far fick nu arrendera Spannbyn genom att göra dagsverken som kolare åt bruket. Gården var för alltid förlorad.

Karin som Chatarina kallades, lider i det tysta. Det var inte så hon hade tänkt sig att hennes och Jans liv skulle bli. Karin som var uppvuxen på en välmående självägd gård, hon som var dotter till en Bergsman. Hon som av kärlek och inte föräldrarnas arrangemang fått gifta sig med sin älskade Jan. De hade precis blivit välsignande med sin förstfödde, en son, som en dag skulle ha fått ärva gården. Men hon var nu en livegen och fattig kolarhustru som knappt skulle kunna mätta sina barn. Hennes och Jans barn skulle nu inte ha något annat att ärva än ont slit för en gård ägd av bruket.

I samma månad som Jan och hans far tvingades skriva på kontraktet som gjorde bruket till ägare av gården, dör Karin och Jans förstfödde endast 6 månader gammal.

Det var mer än en natt det året som Karin somnade på en kudde fuktig av tårar.


Här kunde vår berättelse om Karin och Jan på Spannbyn slutat. Alltför många finnättlingar miste rätten till sina hemman på liknande sätt när järnets hjul rullade allt snabbare i Bergslagen, och Bruken blev fler, större och mäktigare. Men det är inte för intet jag valt att berätta denna berättelse  som en annorlunda julberättelse.

En dag händer någonting uppe på Spannbyn, något som skulle få de tunga skyarna över Kittzlingsberget i Norrbärke socken att äntligen skingras.

På tisdag fortsätter berättelsen med del 3 ”Hopp om rättvisa”