Spann-Karin Del 1(5) "JÄRN BRYTER BYGD"

I dag startar jag en annorlunda julberättelse i fem delar om Spann-Karin.


I 1500-talets Sverige pågick under tidig hälft, en våldsam kamp om tronen. Gustav Eriksson Wasa var en av de inblandade upprorsmakarna. Han tillfångatogs av sina motståndare vid makten, och fördes till Danmark där han fängslades. Med hjälp lyckas Gustav dock fly till den tyska Hansan. Där gjorde han en upptäckt som kom att bli avgörande för vårt lands fortsatta utveckling som nation. Det svenska stålet som såldes till Hansan under denna tid, färskades, smältes eller rättare sagt välldes ihop, för att därefter smidas ut till större stycken. De historiebevandrade känner igen detta stål som ”stångjärn”. Det stålet var inget annat än ett smidbart stycke stål av bestämda dimensioner, som Hansan sålde tillbaka till Sverige, fast till ett betydligt högre pris. Det här skulle Gustav Wasa ändra på när han tillslut lyckades ta plats på den svenska tronen. Han skulle se till, att inkomsterna järnet skapade stannade i hans egen penningkista och inte hos den redan penningstarka Hansan.

Vägen till Wasas mål var dock inte utan problem. Området som bar de naturtillgångar som var förutsättningen för en egen produktion av stångjärn, var att betrakta som ödemark och var så gott som obefolkat. De Bergsmän som gjorde järnet som exporterades till hansan var för få och högst ovilliga att ställa om sin produktion till stångjärn. Gustav Wasa blev nu tvungen att hitta ett sätt att först befolka ödemarkerna så han kunde göra anspråk på marken och få rätt att avkräva skatt. Allt för att utvecklingen skulle kunna gå hans väg. Men det saknades villiga innevånare som var beredda att lämna städerna för att flytta ut i de djupa skogarna och bryta bygd.

Men innan vi låter historien och tiden rusa iväg med oss som den ju så ofta tycks göra, så stannar vi upp på den plats där denna berättelse tar sin början under tidigt 1500-tal.

Här är platsen där de vidsträckta skogarna och de många sjöarna sträcker sig så långt ögat kan se, bort till de blånande bergen i horisonten. Ett område vi idag så väl känner till under namnet: Bergslagen!

Vid tiden för denna berättelses begynnelse, så låg till största del dessa skogar helt orörda, människan hade ännu inte beträtt dessa marker.

Här långt in i de höglänta skogarna, långt bort från människans domäner, sjuder det av ett annat liv. De mäktiga trädkronorna spelar i vinden och ljudet från de porlande vattendragen blandas med den glada fågelsången. Ljudet av spröda grenar som knäcks anmäler att skogens egen konung – Älgen - snart blir synlig i gläntan, den skrider fram i eget Majestet. Ett stycke längre bort spelar en tjäder, och i ett träd sitter ekorren lugnt och knaprar i sig goda frön från en kotte.

Men plötsligt tystnar fågelsången, älgen och tjädern flyr djupare in i skogen, medan ekorren flyr högre upp i trädet, allt tystnar det är som om naturen håller andan…….

För första gången trampas djurens egna stigar av människors fötter. Det är Finnarna som kommer, de har flytt hunger och ofred, hit till skogarna i södra Dalarna. Skogsmarker som snart kommer att kallas finnmarken. För det var just till skogarna de kom, skogen som gav dem vad de behövde för att leva. Under kommande sekler är de just Finnarna som befolkar skogarna häromkring. Gustav Wasa har lovat att de kan bruka marken och skogen här uppe i ödemarkerna. De har löfte att använda skogen de behöver till att bygga sig en gård med stuga och sedan bränna marken - svedja - för att så råg i askan. De blir lovade några skattefria år, men i gengäld måste de under dessa år hinna bygga sin gård och odla marken. De kommer att föda barn, och genom generationer kommer de att säkerställa skatteintäkterna åt Kronan.

Tiden går och snart bryter ett nytt sekel in, 1600-talet.

Snart blandas ljudet av de porlande vattnen med det rytmiska dova dunsen från de allt fler stångjärnshammarna, som smider ut de för Sverige så viktiga stålet. Jämte de många finska bosättarna finns nu här i skogarna även bofasta från den såkallade svenskbygden. Skogen, villebrådet och resurserna ska nu tillgodose alltfler intressenter och motsättningarna låter inte vänta på sig.

I denna tid var det inte lätt att vara finne och svedjebrukare i dessa trakter. Många såg sig ingen annan råd än att flytta. Men så snart kung Gustav II Adolf får höra talas om finnarnas flykt från skogarna, ingriper han genast. Bygden får inte avfolkas!

På måndag fortsätter berättelsen med del 2 ”Glädje och sorg på Kittzlingsberget”